En vecka med jobb

För er som inte vet så flyttade jag till Göteborg (eller Mölndal) för några år sedan från en liten by som heter Skinnskatteberg. Där bor det ungefär 3000 invånare i byn, ca 5000 i hela kommunen.
Jag har under dessa år här nere etablerat mig och fått både vänner och jobb. Jag har lärt mig hitta relativt bra med bil och tar mig fram kollektivt utan problem.
En sak har jag dock svårt för, det är sirenerna. Sirenerna och de blåa, blinkande lamporna som är överallt. Senast idag när jag körde hem från jobbet åkte jag förbi en trafikolycka vid ett övergångsställe. Det liksom knyter sig i magen på mig, det är så obehagligt. Att vi bor mellan två av sjukhusen här gör det nog inte bättre.

Det är såklart bra att de finns - Brandmän, poliser och ambulansmän. Jag påminns bara på något sätt om det sköra. Om att en olycka kan hända så lätt, att man måste vara vaken och se sig för. Sen tänker jag på det man inte kan påverka, som att grannen röker inne och att det ökar risken för brand. Dock gör det att jag kontrollerar brandlarmet lite extra.
Jag kommer nog aldrig att vänja mig vid ljudet av tjutande sirener eller blåa, blinkande lampor. Kanske är det på ett sätt bra, att jag fortsätter att påminnas om att vara vaken och att se mig för.



Nu har det gått över en vecka då jag jobbat. Det har varit skönt att hinna göra någonting mer på jobbet än att hälsa på alla. Jag är duktig på det jag gör och det visas uppskattning för det. Jag har fina kollegor och ett roligt arbete som utvecklar mig och ger mig små tankenötter att klura på.
Fast jag saknar mina barn. De dagar jag jobbar träffar jag dem två timmar om dagen, max. Idag var jag tvungen att svänga förbi affären på vägen hem och var därför inte hemma förrän efter halv sex. Oswald ville gå och lägga sig när klockan var sju.
Igår var jag ute på middag med vänner och träffade dem därför inte mer än en timme. Det är tufft att se dem så lite. Att inte hinna busa med barnen och bara höra om vad de gjort under dagen utan att själv ha upplevt det. Jag försöker göra det bästa av situationen, det gör jag. Igår passade jag på att bada dem och idag låg vi och skrattade i en hög på golvet.
Det är lätt att säga att det ska vara jämlikt men det är tufft.
Det är inte längre jag som är supermamman som folk ser upp till, det är istället sambon som blivit superpappan. Det har under veckan varit han som busat, matat, nattat och tröstat. Han har har tagit dem till öppna förskolan och han har gjort barnmat. Han har vissa gånger såklart misslyckats men han har än fler gånger imponerat. Pappor kan och de kan precis lika bra som mammor, men för mig är det tufft.
Tufft att jag inte är hemma och deltar i allt det där. Det blir kanske bättre och framtiden är inte satt.
Jag kanske är hemma snart igen, och då kanske jag tycker att det är tufft.