För er som tycker det är jobbigt att läsa om sådant kan nu välja att inte fortsätta.
Det börjar med att jag vaknar på natten för att, som i vanlig ordning kissa, men hinner inte ända fram den här gången. Va sjutton tänker jag och byter om för att lägga mig igen. Då inser jag att jag inte kissade på mig nyligen utan att vattnet faktiskt gått.
Nu blir det alltså bebisar tänker jag medan jag går och ber sambon ringa svärföräldrarna.
Klockan är ca 02.30 och medan jag byter om på nytt tänker jag att det är den dag vi minst räknat med det. Sambon hade bokat tågbiljetter för att åka och köpa vår bil. På min födelsedag.
Jag säger går in till sambon som fortfarande ligger i sängen och frågar om han ringt och får till svar "va? Ska vi åka in nu?"
Jag förklarar att det ska vi så han måste vakna och så ringer jag förlossningen.
Ungefär en timme senare, 03.30, åker vi hemifrån. Det är en lugn resa men jag har börjat få värkar. Svaga och ganska långt mellan dem, men värkar är det.
Väl inne på förlossningen får jag byta om och så konstateras vattenavgång. Det görs ultraljud, det måste göras då det är två. Det konstateras att båda ligger med huvudena nedåt, allt ser bra ut. Jag får ctg, en för varje bebis och det tar ett tag för dem att få dem på plats. Värkarna känns ganska mycket och tänker att nu händer det något!
Klockan blir åtta och värkarna är intensiva, men fortfarande inga bebisar. Barnmorskan och hennes student kommer in och kollar hur öppen jag är. Tre centimeter säger de. TRE ynka centimeter och värkarna känns så här??
Jag fick till svar att hjärtljuden såg bra ut så om jag ville fick jag komma upp och röra på mig, kanske ta det där badet jag önskat? Jag är lycklig och tackar ja. Lite smärtlindring.
Jag och sambon blir härnvisad till något som liknar en städskrubb och där bakom en vikvägg står ett badkar. Jag klär av mig och kliver i det varma vattnet. Efter en stund känns värkarna för intensiva för att bad ska räcka så jag ber om lustgas. Kort därefter kräks jag, kanske av lustgasen, kanske av smärtan, möjligtvis både ock. Då plötsligt känner jag det! Jag måste krysta! Jag ber sambon trycka på klockan.
In kommer den stackars studenten som kanske tror jag ska be om vatten eller något, det har bara gått en timme sedan jag hade öppnat mig de där ynka centimetrarna. När jag nästan skriker nu kommer dem(!) så frågar hon lugnt om jag känner trycket mot rumpan.
Nej, dem kommer nu! Skriker jag.
Paniken i hennes ögon är oförglömlig. Hon trycker på klockan och springer iväg.
In kommer en barnmorska och känner, jo visst är det ett huvud.
Jag minns inte hur många det var som var med under den stunden, jag minns inte heller sambon just då. Jag minns att det rullades fram en säng, som inte gick in i skrubben. Jag fick alltså ställa mig upp och promenera ut i korridoren med en rock som skylde mig lite halvt för att kunna komma upp på sängen och rullas in till förlossningsrummet.
Malwa kom först, det var ganska lugnt. Jag skrek efter lustgas som jag inte fick. Jag höll i sambons hand och krystade för glatta livet (kändes det som). Strax därefter kom hon ut, 09.21, en välskapt liten flicka. Sambon tar henne i famnen medan jag får fortsätta. Jag minns att sambon kollar vad som sker då personalen beter sig underligt (de backade ifrån mig). De berättar att de väntar på nästa vattenavgång. Det sker lugnt utan några incidenter.
Nu börjar alltså förlossning nummer två, som är en helt annan historia. Jag har inte längre en sambo att hålla i handen. Ingen säger heller någonting så till slut frågar jag om jag får krysta. Jag får till svar att det får jag om jag känner att jag måste, hon måste ta sig ner.
Någonstans därefter är det luddigt, det är mycket folk, jag har återfått lustgasen men ingen att hålla i handen. Det börjar mumlas och helt plötsligt är en till läkare med, kanske har han varit där hela tiden men det är inte förrän nu jag lägger märke till honom. Jag får sedan veta att det är överläkaren. Det tas ett beslut att hon måste ut nu, det ska läggas en klocka. "Krysta vid nästa värk", säger läkaren.
"Va fan tror du att jag gör??!", skriker jag som svar.
Klockan läggs och ungefär två värkar senare är hon ute, klockan är då 09.45. De tar henne och springer iväg. Någon sköterska av något slag är kvar hos mig. Det konstateras att allt ser bra ut, jag behöver inga stygn.
"Barnen tycks ramla igenom dig", säger en sköterska. Mm jo visst, tänker jag.
Där någonstans kommer de tillbaka, mina underbara små bebisar och min sambo. Alla mår bra, de mår bra. Vi har nu tre underbara barn.
Vad hände egentligen? Varför behövdes klockan?
Läkaren kom in till oss på BB sedan och förklarade att det gått fort, hon tog beslutet att inte gå igenom något med mig innan klockan sattes. Det fanns inte tid för det.
Jag hade börjat blöda och pulsen på Azalea hade gått ner. De misstänkte att moderkakan släppt. Detta bekräftades senare när de undersökte saken.
I förlossningsjournalen står det "Riklig klar blödning avgår, ffd vid spinae och pulsationer i navelsträngen. CTG visar djupa decelerationer."
Läkaren berättade att jag haft mycket kraft kvar för efter att klockan sattes tog det bara två minuter så var hon ute.
Jag vet att det kunde gå illa, skrämmande illa. Det förstod jag dock inte då. Det tror jag är bra för jag kunde utan problem fokusera på att ta hand om våra barn och att njuta av stunden.
Ett häftigt sätt att spendera sin tjugofemårsdag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar