Lite tröttsamt är det att det alltid ska kommenteras. Kommenteras om hur jobbigt det är, eller inte är.
Att det tas för givet att det ska vara så jobbigt med tvillingar, om hur lätt det är med enlingar.
Det pratas också mycket om dem som inte tar för givet, om att de inte förstår hur man faktiskt har det.
Jag hade först en enling, sedan tvillingar. Visst kan jag många gånger ha tänkt att det hade varit så mycket lättare att bara ha fått ett barn till. Att bara kunna stoppa den i bärselen och gå ut med barnen till lekparken, att bara behöva trösta en bebis och inte två.
Men många gånger har jag också tänkt att det inte var så jobbigt som så många målade upp. Det var inte så jobbigt att behöva mata två bebisar istället för en, eller byta två bajsblöjor istället för en.
Många gånger, i många avseenden, kan jag tycka att första småbarnstiden var jobbigare än andra. Kanske för att det var just första gången. Kanske för att jag inte innan vetat vad som väntade. Jag tror det är individuellt och handlar otroligt mycket om inställningen till saker och ting.
Oavsett hur det ligger till så är det tröttsamt att dels höra från enlingsföräldrar om hur jobbigt man måste ha det med tvillingar och att höra från tvillingföräldrar om hur lätt enlingsföräldrar har det.
Barn är en gåva oavsett hur många det är. Alla har det tufft ibland. Räcker det inte så?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar