Resan

Då var vi på väg hem igen.
Det är inte alltid så att jag längtar efter att åka med alla barnen hem till min mamma eller pappa för att bo i en resväska och inte riktigt kunna slappna av.
Att stå ut med gnälliga barn som måste bajsa 20 min innan ankomst. Att försöka hanka sig fram med försenade tåg och ersättningsbussar.
Ibland kan jag tänka att det är skönare att vara hemma.
Men så tänker jag om. Det är själviskt att stanna hemma. Mina barn har rätt att lära känna sin mormor, morfar, kusiner osv.
Lilleman pratar ofta om sin släkt och jag vill att det ska fortsätta så.
Jag skulle vara egoistisk om jag valt att stanna hemma för att jag inte orkar, eller känner för det.

Helgen har varit kanon och lilleman har levt livet med sin morfar och hans sambo. Tågresan hem har hittills inte gått lika bra, med gnälliga barn och grinig ohjälpsam konduktör. Nu sover iaf en av tre, vilket underlättar en hel del. Tåget är sent så jag hoppas att maten för de små räcker hela resan.  Livet i ett nötskal.  Min son älskar sin släkt och så ska det förbli, oavsett hur resorna går.