Inte alltid sockersött

Det finns en föreställning om att det är sockersött och rosa moln när man skaffar barn. Det är det inte alltid.
När jag fick lilleman på bröstet kände jag ett totalt lyckorus,  så som många säger att det ska vara. Faktum är dock att långt ifrån alla gör det. Många blir också besvikna och deprimerade av att inte känna sån omedelbar lycka.
Jag kände inget rus med tvillingarna. Jag fick dem aldrig på magen. Azalea bar de iväg för att hon var slö och medtagen.
Varför vissa känner så och andra inte, eller varför jag gjorde det ena gången men inte andra, det vet jag inte.

En annan vanlig föreställning är också att man ska vara lycklig när man går hemma med sin nyfödda lille bebis. Det är också galet att man ska förvänta sig det. Sanningen är att man i början får oerhört lite sömn och om man ammar så har man någon klistrad vid sig dygnet runt. Känslan av att aldrig få vara ensam och att den som ständigt är i ens närhet inte kan annat än att skrika. Det är inte förrän efter någon månad man får respons, ett leende som inte är magknip.
Om det är första, andra eller tionde barnet spelar ingen roll. För mig var det kämpigare när lilleman var liten. Det tog ganska lång tid innan jag kunde uppskatta att vara hemma med honom.

Inget av detta betyder att jag inte skulle älska mina barn högst av allt.
Det betyder bara att det inte alltid är så sockersött som det påstås.
Jag tror att det är viktigt att ta upp. Tabun över att inte alltid älska livet som förälder gör nog att fler blir deprimerade och tror något är fel. Det är viktigt att ta upp, att våga prata om och att få känna.
Öppenheten kanske kan få någon slippa känna panik över att molnen ibland är grå.