Saknad

Ibland känns dem dryga 40 milen mellan mig och mina föräldrar oändligt långa. Speciellt såhär dagarna efter att vi skiljts åt.
Jag ogillar känslan av att lämna varandra och inte veta när vi ska träffas nästa gång. Det är också en anledning till att jag ogillar höstens ankomst, semestern är slut och så också möjligheten att bara komma.
Det är synd att vi inte bor nära varandra och lilleman hinner tjata öronen av oss om att han vill åka till "mummu och Pasi", eller att han ska till "mofar och Lisa".
Man hinner inte med att träffas så mycket som önskas och möjligheten att göra en dagstur finns inte.

De är inte längre än ett samtal bort och vi kommer att träffas så snart det går igen, men just nu är känslan stark och jag saknar mina föräldrar.