Det är väldigt skönt att komma hem och träffa familjen igen. Bror fyller år på måndag så på söndag är det kalas.
I morgon blir det valborgsfirande med vänner från förr. Solen skiner och värmer, livet känns bra.
Samtidigt planeras det. Nästa helg ska jag på middag med mammorna. Samtidigt som jag antagligen går runt i lägenheten och förbereder för kvällens festligheter kommer en begravning att äga rum.
Nästa helg ska det tas farväl av Mia.
Egentligen hade jag nog velat vara där, behövt det. För att förstå att det verkligen är sant hade jag nog behövt gå.
Nu kommer jag istället antagligen springa runt och ha ångest över klädval...
Jag tror att jag har bestämt mig för att gå. Jag tror att jag behöver förstå och gråta. Men det känns tungt bara att tänka på det. Kram!
SvaraRadera