Amning

Nu är det dags. Dags att ta upp något jag inte tagit upp tidigare. Något jag tycker det pratas för lite om, förän man är där.

Det jag tänker ta upp är amning.
Det som sägs innan är att det för ont och att man ska "härda" brösten på olika sätt.
Jag har faktiskt inte haft ont på ett sådant sätt. Däremot fick jag så fruktansvärt ont i början av amningstiden. Jag trodde jag hade fått mjölkstockning och ville knappt amma.
På storkenmottagningen sa sköterskan att det var fullt normalt, det är bara mjölken som rinner till. Kul! Bra att ingen sagt att det gör ont i brösten, så ont att man bara vill gråta.
Det gick ju som tur var över ganska snart.

Så börjar nästa grej. Man läcker! Som ett såll läcker man, hela tiden.
Jag vaknade flera gånger på natten av att alt var blött. Madrassen ska kasseras när amningen är helt över, så mycket har det runnit.
Flera gånger, då det gått för lång tid mellan amningarna har jag gått med dyngsura tröjor, som haft stora fläckar.

Amningen funkar inte heller bara sådär som i alla fall jag trodde. Ingen hade berättat för mig, inte på riktigt, att det är svårt att amma.
Man måste lära sig samspelet mellan mamma och bebis. Bebis vet inte hur den ska äta riktigt och man måste hålla koll så att det blir rätt. Annars kan man få sår.
Det är inte alls så mysigt och gulligt som det sägs. Inte förän nu, nu när det är dags att sluta.
Nu kan jag tycka att det är mysigt att amma bebis och nu är han så stor att han snart ska sluta med det.

Varför gör man detta? Han hade överlevt utan det men bebisar mår bäst av bröstmjölk. Det är vad som fått mig att fortsätta. Envist har jag kämpat mig igenom detta för att han ska få det bästa.

Nu börjar nästa problem. Hur slutar man?