Jag skummade igenom mina inlägg igår och insåg att jag lämnat en del saker onämnda.
En av dessa saker tänkte jag ta upp nu, nämligen förlossningen.
Ni som inte är intresserade kan alltså skippa att läsa detta inlägg.
Från början, då vi kollade på den där snurran innan ultraljuden så fick vi fram 25/10 som beräknat datum. Efter ett tidigt ultraljud fick vi 24/10 och vid rutin ultraljudet fick vi 22/10.
På morgonen 25/10 fick jag en liten blödning, slemproppen gick och jag tänkte att nu är nått på gång.
Samma dag hade jag tid för kontroll vid barnmorskan. Jag berättade att jag misstänkte något pga det men att jag inte känt någonting i övrigt. Hon sa att om jag har otur kan det dröja ett par veckor till.
Jag hade fått lite högre blodtryck och bebisens puls var aningen högre än vanligt. Jag fick sätta mig i väntrummet för att ta pulsen på bebis en gång till för att se att den gått ner. Det gjorde den.
Bilderna är tagna 25/10 2010
Under dagen var det inplanerat att vi skulle åka och köpa vinterdäck till bilen men sambon kom hem så sent från jobbet den dagen så han ville ta det dagen efter. Nej sa jag och vi kom till bilfirman en halvtimme innan de stängde.
Då hade jag börjat få värkar, väldigt svaga och oregelbunda men värkar var det.
Där satt jag alltså på någon bilverkstad hungrig och med värkar. Det fanns ingenting i närheten så mat blev det inte heller.
Värkarna fortsatte och ska jag vara ärlig så minns jag inte så mycket mer av den kvällen, tror vi gick och la oss på en gång när vi kom hem. Åt gjorde vi inte.
Älsklingen sov som vanligt den natten men jag hade så ont att jag inte kunde, utan ställde mig i duschen istället.
Tre på natten orkade jag inte mer utan väckte honom och sa att det nog är dags att åka in.
När vi kom in så blev vi mottagna av någon gammal tant som visade oss in i ett rum. Där blev vi lämnade en stund innan hon kom tillbaka för att ta CTG.
Hon kändes otrevlig och kall och rummet var inte alls som jag ville. Är det så här det ska vara nu minns jag att jag tänkte.
Hon kollade mig och det visade sig att jag bara var öppen 1,5 cm. Hon sa att vi kunde stanna om vi ville men jag valde att åka hem. Med mig fick jag två citodontabletter för att kunna sova lite.
Det gjorde det inte!
Väl hemma fortsatte jag att duscha och duscha och duscha... Vid 12-tiden orkade jag inte med att stå i duschen mer så vi åkte in på nytt. Denna gången kom en yngre trevlig tjej och tog emot oss. Vi hamnade på nytt inne på något rum, detta var inte heller som jag ville ha det men man får ta vad som finns tänkte jag.
Hon kollade CTG och så kollade hon mig, då var jag öppen 4 cm och var inne i ett förlossningsarbete.
Hon gav mig lite saft och sa att jag skulle bli flyttad till ett rum med badkar eftersom det var vad jag önskat. Det gjorde mig lite gladare i allt det onda.
Vi bytte rum och var tvungen att fortsätta med CTG, detta för att bebisens puls var för hög. Jag blev introducerad för lustgasen som höll sig kvar i min hand under resten av förlossningen, det blev min käraste ägodel.
Efter en massa väntande så gick hon till en läkare som godkände pulsen, då skulle jag äntligen få bada!
Trodde jag...
Det visade sig att det var dags för skiftbyte så det kom in två nya som skulle ta hand om mig, en var barnmorskestudent.
Detta var vid 15, om jag inte minns helt fel. De kollade mig på nytt och jag var då öppen 7cm och var klar för bad, äntligen!
Sen måste jag säga allt blev lite suddigt.
Mycket varmt vatten gör att man blir lite dåsig i huvudet. Lustgas gör att man blir mycket dåsig i huvudet, alltså jag var ganska suddig.
Det jag minns är att min älskade satt vid badkarskanten och spolade vatten på magen där det gjorde ont och att studenten satt vid mig och sa att jag skulle bli tung i kroppen.
Smärtan blev efter en stund så fruktansvärt olidlig i magen och i svanken att jag trodde jag skulle dö!
De frågade gång på gång om vi inte skulle prova kvaddlar. Jag sa nej, men till slut var det så hemskt att jag hade nog sagt ja till vad som helst.
Kvaddlarna var det värsta jag minns under hela förlossningen!
De två barnmorskorna stod vid mig med varsin gigantisk spruta och väntade på att jag skulle få en värk. När den kom körde de in nålarna under huden och sprutade in vattnet.
Smärtan går inte att beskriva! Jag glömde totalt bort värkarna då detta gjorde så mycket ondare!
Sen frågade de om sambon ätit något, det hade han inte. Han hade säkert inte ätit på över ett dygn när de skickade iväg honom för att få något i magen.
Under tiden han var borta fick jag krystvärkar.
Där låg jag i badet med studenten som tog över spolandet och fick inte krysta då vattnet inte gått än. Varje värk var en pina!
Jag ringde till älsklingen och mer eller mindre skrek åt honom i telefon att nu får han se till att komma, NU!
När han kom tillbaka var även barnmorskan på rummet och de diskuterade hinnsvepning men det blev bestämt att jag skulle kliva ur vattnet.
Inte det lättaste men vattnet måste ha gått för jag minns inget av det.
Jag fick en rock på mig och lägga mig på sängen. Så minns jag att jag fick börja krysta.
YES! Stackars sambon fick stå ut med mina naglar i sin arm men jag minns hur skönt det var att äntligen få ta i. I typ två krystar sen sa de att jag abslout inte skulle krysta mer för jag har så mycket kraft kvar, kroppen kommer sköta resten.
I typ två krystar fick jag ligga och flåsa som en idiot innan bebisen kom.
Han är född klockan 17.02 så allt detta hände under en ganska kort period men kändes som en evighet!
Det första sambon sa var att det vill han aldrig mer vara med om :P
Jag minns känslan när allt var över och jag fick se vår älskade son för första gången, helt underbart!
Känslan är något så obeskrivligt och starkt så det måste bara upplevas för att veta hur det känns.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar